Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 april 2025
Alma tog ingen del i samtalet, som numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.
Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad. »Lotta!» Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg: »Unge herrn.» »Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne i hand och tryckte den. »Joo.
Barnen lekte på stugugolfvet... Allt var som nyss. Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt, allt var tyst och stilla.
Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster. Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
Utför nipan här kom dom nu är dom bakom klippsten här bredvid ." Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes eggande rop af karl- och pojkröster. Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem.
Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöv! Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande: Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld... Ja, då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom. Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger. Nu kommer min stund. Den nidingen, vad vill han här? mumlade Magnus. Vittna.
Palmgrenarna från Jerusalem prasslade mot pilgrimsmärkenas blybilder på hattarna, mot den nyckelbärande Petrus från Rom och musslan från Compostella. Stugor och visthus öppnades med from gästfrihet, men längterskan från Agnetaklostret kunde sällan förmås att stanna.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts timmes väg från Drumsö om man rodde makligt, och det måste man ju för högtidlighetens skull. Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga löf funnos mer qvar på träden. Kyrkogårdsgångarne voro deremot fulla af gula, röda och grå vissnade blad, det prasslade då man gick, det var en mjuk, rörlig matta, orolig och ostadig.
Vattnet, som alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar, löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.
Hertigens folk syns redan ute på myren! ropade de. Hela Valdemars här är slagen vid Hova! Vi äro förlorade! Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och rävar flydde förbi. En fårskock rusade fram med långa språng, följd av en brun ko, vars skälla pinglade ursinnigt.
Dagens Ord
Andra Tittar