United States or Cameroon ? Vote for the TOP Country of the Week !


Men fötterna, som i går gladt och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och för alltid stilla. En barmhertig förbifarande tog fram morgonen Matti upp i sin släde och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som aldrig mer kunde göra honom någon nytta.

Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme; sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin »enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa fast vid madrasserna.

När hon kom i säng, sedan vi värmt upp hennes små stackars förfrusna fötter, knäppte hon händerna igen och sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en söt melodi." "Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns beskrifningar. "Ord, det förstås, men jag kan inte ut hvad de kunna betyda.

Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att betrakta henne. Hon är icke vacker; jag upprepar det nästan krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af rök. En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.

Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne likgiltigt för vidt som det icke ett eller annat sätt stod i relation till honom.

Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta minuter, länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan tanke att ega dig, utan att känna dig. Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga illusioner.

Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och skötte om honom.

Hon började fram och tillbaka golvet stampade en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter. Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar.