United States or Denmark ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots den djupa snön går det bra nedför backe.
På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort behof af arbete. Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare.
Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende». Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen. Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i Gammelstaden. Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap och tagit löfte af honom att förändra sig.
Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas bestämda min. Hon skakade på hufvudet: mamma törs ej taga dig, Nukku Matti väntar, sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun. Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn.
Spela en polska, en Hollolapolska! skrek Matti, lifvad af bränvin och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna, ungdomliga lifligheten. Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga konstiga steg att göra, för jag sparkar för henne, det lofvar jag er!
Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille, log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne. Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan menniskors seder och bruk gjort henne.
Det var ovana tårar... Matti visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas... Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta, sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna med konvaljer och andra vårblomster.
Hattarne sattes litet på sned, man vred betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit. På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako och Weikko sist.
Han hade lekt med lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett ludet trollbarn. Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och hundar.
Och midt i dansen flög Leena, vid Sakaris hand. Han gjorde ingen hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende. Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen rigtigt till slut. Och man gick. Så muntert det gick till!