Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2024
När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men han reflekterade för resten icke mycket öfver det.
Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf; men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
I början af april var arbetet färdigt. William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken »den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört att köpa böcker.
Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta strax på nyåret. »Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den är icke uthyrd ännu.» »Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.» I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand». »Det kan den bli.»
Hon visste att William hade en viss svaghet för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det gnistrade mot solen.
Hon hade nu så länge stridt emot den öfverhandtagande blodbristen: nu var hon trött och slö, hade upphört att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in medikamenter, man blef bara sämre och sämre af det. Att hon rest till Stockholm var blott ett sista försök, hon trodde icke på resultatet. William Zimmermann gick vid hennes sida och hörde på.
Det är kanske också det.» När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref: »Min dikt. Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund.
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka. »Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på dig derför, om han velat det. Men han ville göra dig till sin hustru och hålla af dig för hela lifvet. Det ville du icke icke ha hans trohet, bara hans smekningar för stunden...»
Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll om sitt eget lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af ord.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång. »Strax.» Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba. Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord. »Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
Dagens Ord
Andra Tittar