Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 april 2025
Det är kanske också det.» När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref: »Min dikt. Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund.
Sedan jag medgifvit att du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu blir af. För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på mig en lust en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig till skrifbordet.
Men så kom hon ihåg att hon lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på skrifbordet af sådant som icke borde finnas der och ändå hade hon en förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i olag i rummet.
Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig och trygg i hans famn. Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans ansikte mulnade.
Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det. Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje.
Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton. Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort.
Hon försökte alltigenom att anslå samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes brist på herravälde öfver formen gjorde att det icke lyckades. William läste det med ett litet småleende. Men han hade alltför stor lust att odla bekantskapen för att icke hålla korrespondensen uppe. Han satte sig strax till skrifbordet och svarade: Stockholm den 4 november. Fröken Alma Hagberg.
Så fortsatte hon: »Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.» »I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.» »Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina språkkunskaper.
På samma gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja det kunde komma att läsa några ord i den.
»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.» »Du kan ju följa med mig nu.» »Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.» »Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.» »Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.» »Adjö.» När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande vid skrifbordet i salongen.
Dagens Ord
Andra Tittar