United States or Niue ? Vote for the TOP Country of the Week !
Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla: Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum. Hon ryckte på axlarna: Asch, du ska bli officer. Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han måste bli officer, hon ville se honom i uniform, annars så Till sist svarade han med ett: Vi får väl se Det får vi visst inte! Vi ska se! Och så kysstes de.
Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse af, att äfventyret fått en snöplig afslutning. Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde in i stora logen, där magistern stod lik.
I medio af maj utkom således: Resebilder af Kate Zimmermann. Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda dagen skulle det vara slut.
Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta var nu afslutadt och förbi. Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna.
Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet. Som nu denna julmorgons stämning. Lampan susar.
Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara och jag kommer tillbaka. Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet. Eller borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.
Han harsklade sig och började att en smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna, som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru, Grädel.
Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen. Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma.
Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i, dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken, små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk ström.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet de kunde älska de två.