Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan. Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen färdig.
Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde hans lättsinne all heder.
Till sist satte hon sig i hans skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet. »Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon. William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit hans ungdoms stora kärlek.
Hon fick veta att hennes gäst var tidningsman en af de många som gifvit ut berättelser. Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.» De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift.
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner. »Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet. Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kyla. »Har du aldrig känt något begär efter mig som man?» frågade han en gång. »Nej.» Han var öfvertygad om att hon ljög.
Så hördes med ens skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster. »Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med utsigten», sade han.
Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han lyfte den upp emot hennes ansigte. Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde, slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till. William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe.
Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning. »Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad. »Hvad då?» »Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?» »Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?» »Det var en bagatell.
Dagens Ord
Andra Tittar