Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 november 2025
Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta sättet »psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden äro till för att dölja tankarne». Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap.
Äfven genom hvalfångarne, särskildt William Scoresby den yngre, hade kännedomen om polarområdets naturbeskaffenhet samt framför allt om dess högre djurvärld bragts åtskilligt framåt. Men frånse vi det, som angår en del af de högre djuren, voro iakttagelserna i det stora hela spridda och bristfälliga, helt naturligt då de utförts vid sidan af andra arbeten.
Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick han ut för att se på folket.
Ibland kunde han likväl icke låta bli att fråga: »Säg känner du det inte nu som om du kunde bli min?» Men hon svarade alltid undvikande. I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne läste hvarandras bref och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gömde sina bref. Men detta kom sig icke af brist på förtroende; det sade hon ofta sjelf och William trodde henne.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen. »Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag med detsamma se, hvar ni bor.» »Nej tack. Jag går ensam. Farväl!» Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida, »Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl senterade.
Denna salongs-fräckhet mötte William med sin allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig.
Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre grad: det var likgiltigheten. I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne.
Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt. Det blef en lång paus och William började se brydd ut. »Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet. Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg mellan dem.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick. Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade. »Mamma?» »William?» De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.
Dagens Ord
Andra Tittar