United States or Croatia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utanför Grand hotell kastade just en skärgårdsångare loss. Långsamt gled den utför strömmen med flagga på akterstången och försvann utom taflans ram, efterlemnande en fåra i vattnet och i luften en röksky, som snart drog bort. William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit satt han tigande och stirrade utåt.
Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit småaktig och tarflig. Emellertid beslöt han att skaka den af sig. »Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag har ett par vänner hos mig».
»Ja, den är visst mycket karakteristisk», sade William diskret. »Du ska' resa dit och äta gröt, Pelle. Du kommer att må tjockt.» Pelle sneglade på honom och tänkte: »hvad fan menar han?» Hans ton klang märkvärdigt irriterad. För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete, dag ut och dag in, för att få tiden att gå.
William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden. Men Pelle sjusofvaren var redan utgången. En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de voro belåtna med tillvaron. Ångbåten lade ut från land.
Hvad skall det för resten bli till?» »En plaid.» »Du har ju tre förut.» Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver hennes drag. William satt och stirrade ut genom fönstret.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten.
William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade återtagit sin plats som teateranmälare vid bladet och till och med under de första dagarne haft energi nog att sätta sig ned och skrifva ett litet enaktsskådespel, till hvilket han fått idéen under sin resa. Han hade inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till spelning.
Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för sommaren. Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg som varit den förmedlande länken.
Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula. Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren.
Pelle och hans dam slogo sig ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang. William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka. »Fröken Johnsson herr William Zimmermann.» »Får jag dansa med er?» »Tack.»