United States or Bahamas ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man skall därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!
Pelle och hans dam slogo sig ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang. William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka. »Fröken Johnsson herr William Zimmermann.» »Får jag dansa med er?» »Tack.»
»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.» »Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.» En stund derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans rum så att han icke kunde arbeta i ro. »Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en half mils väg från staden.» »Det skulle du icke stå ut med länge.»
Modern hade plats på parkett; William skulle sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke spår af rampfeber. Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax innan ridån skulle gå upp.
Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Drack ännu en gång vatten, betraktade sin bild i spegeln, och då hon såg att hennes ansikte började återtaga sitt vanliga uttryck, rykte hon hastigt sin solfjäder från bordet och gick med snabba steg in i salongen. Där spelades just upp till fransäs, och hon var ännu icke uppbjuden. Hon stannade i dörren till salongen och lät blicken glida kring rummet. Där stod trävaruhandlaren.
Borta från parkrestaurangen spelades en vals: Donauwellen. Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken... Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig ro och styrka över honom.
Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan.
Man skall därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!
Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser.