United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herr Hedström, som kom upp på en liten visit samma förmiddag, var lika förvånad öfver nyheten som hon sjelf. Han hade icke heller anat någonting, och detta var till icke ringa tröst för modern, som i sitt stilla sinne ansåg Hedström för sin farligaste rival, så farlig att det fans ögonblick då hon till och med kände vissa symptomer af svartsjuka gentemot honom.
Det är naturligtvis Hedström som vanligt Ja, jag vet mycket väl att du pumpar honom.» Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken hon icke förtjent.
Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning. »Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad. »Hvad då?» »Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?» »Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?» »Det var en bagatell.
Hon har sådana präktiga stolar det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.» »Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende. »Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
Han ansåg det vara sin pligt att på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet. Fru Zimmermann visste måhända inte... Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga skada till sin själ. Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att Amalia...», sade han.
Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.» »Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort med det der. Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med honom.» »Nej, gör icke det. Har ni någonsin varit ovän med honom?» »Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den.
Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan afundsvärd omedelbarhet.» »Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der, som du var så rädd för?» »Jo, det är inte så utan ändå i vissa fall. Det oregelbundna, kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne.
Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt lif. Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen.
Efter middagen kom William som vanligt och slog sig ner med sina cigaretter på sin favoritplats, den bekväma länstolen i hörnet vid kaminen. »Nå, du har ju fått en pjes antagen vid dramatiskan», sade modern. »Gratulerar!» »Tack.» »Jag såg det i tidningen i morgse. Sedan kom herr Hedström härupp på förmiddagen. Han var mycket förvånad.» »Öfver att de spela annat än tyska farcer?»
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!» »Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille Zimmermann», upplyste herr Wahlberg. »Åh törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.