Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 september 2025
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.» Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal. När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem.
Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till. William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe.
Der hördes steg från trappan. Ett ögonblick derefter knackade det på dörren. »Stig in!» »Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet. Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver.
Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen. Han bad henne vänta. »Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på dramatiskan en tysk farce.» När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom skaffa sig den omnämda boken. Herr Hedström kom sjelf upp med den.
Hon fick veta att hennes gäst var tidningsman en af de många som gifvit ut berättelser. Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.» De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift.
Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta genom värmen af sin tillgifvenhet.
Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i Stockholm. Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta tillkom honom.
Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför hederlige herr Hedström höll sitt ord. En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro. »God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem till dig?» »Ja.
Tror du inte jag skulle kunna få måla hennes porträtt?» Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till fru Zimmermann. »Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara ensam. »Nej, men vill ni icke stiga in ändå.» »Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner. »Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Dagens Ord
Andra Tittar