United States or Sierra Leone ? Vote for the TOP Country of the Week !
Har ni hört, när Olaf Dahl kom upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer. »Det går aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka sig!» »Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte förrän andra upplagan kommer.» »Andra upplagan kommer, hahaha!» sade förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays av Olaf Dahl.
Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde modern icke talas om någon resa. Fråga ville hon icke.
Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar. »Hör på», sade förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå.
Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död. För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren.
Hade nu denne unge man energi och förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och ett faderligt råd.
Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i Stockholm. Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta tillkom honom.
Men den unge författaren var oftast en materialist, som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren blef kvar icke mindre förnärmad.