United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvarför skall han ha denna narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom några ord af passionerad beundran. Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, har nu fått en tillsats af leda.
Då man närmare tänkte på saken var det ju omöjligt. Naturligtvis kurtiserade herrarna dem blott på skämt, fastän flickorna i sin dumhet togo det för fullt allvar. Från deras sida hade hon åtminstone ingenting att frukta, annat hade ju också varit löjligt. Hon beslöt att på nästa bal skaffa sig ett lysande bevis härpå.
En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och utbrast, medan hans inre bävade: Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig! I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet. Vi återvända! Jag befaller dig! Ha, du skämtar lustigt.
Ingenting annat hindrar mig från att resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna förorsaka mig ett recidiv. I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone vara lugn. Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt! Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett! Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet.
Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla Ismene. Jag har hört sägas det. Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder?
Det är väl inte möjligt, hon, som ser så sträng ut. Och ful se'n. Hon var inte ful för tio, tolf år se'n, då hon ännu hade sin hvita hy. Så löjligt, hvem kunde ha smak för en sådan rödhårig fuling! Och hon har ju ärr i ansigtet, icke sant? Jag vet inte, jag har aldrig fått se henne riktigt noga. Du vet, att jag är så närsynt. Hon visar sig också ogerna. Har hon inte rymt?
I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad. Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på honom. Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går. Jag hade varit verksam.
Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var han själv , som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom.
Han kände sig så full av möjligheter, när han talade med henne. Hon skrattade inte åt honom, när han berättade om sin konfirmation. Han frågade henne, om hon inte ens fann det en smula löjligt eller överdrivet. Men hon bara skakade allvarligt på huvudet och sade: Inte är det löjligt att ta sådant på allvar. Och en gång svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand länge.
Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad förvåning över salen och utbrast: Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, min förträfflige vän antikvarien. Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.