Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2024
"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder. Han har ett så lustigt litet ansikte." "Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning.
Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
Ä, det kostar bara trettio tu par spö, inföll Spöqvist, hi, hi, hi, bara trettio tu par spö, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel. Det är en småsak för en sådan bondrygg. Och så talar han om sin far, som stupat i krig! Likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud för stryk! Kors så befängt! Så hjärtinnerligt lustigt! Rappa på honom nu, Brackander!
Var det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland dessemellan är jag tyst som en gråsten. Förlåt mig! David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren.
Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den längste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så gammal.
Hennes vän, kaptenen, var borta. Tänk om han aldrig kom opp mer! Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde ingenting sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten.... Någon ropar: Se! Och alla peka utåt vattnet.
I Kajsas ögon spelade vid dessa tillfällen ett lustigt, skälmskt uttryck men försvann fort igen. När sommaren led, började hon stundom se trött ut. Hon stred tappert lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts och orenlighet, men det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt, han var född i det, och det gick inte så lätt att ändra.
Dvärgarna skyndade sig att verkställa utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, när Folke Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindögat och sköt efter dem med pilar. Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa den från bjälken.
Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er fritt. Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför litet nyfiken... Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström... Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...
Dagens Ord
Andra Tittar