United States or Kyrgyzstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ack, om vi finge lägga till där!" "Var tyst Edesius", förmanade den äldre. "Vi få inte störa onkel i hans viktiga arbete." Den berömde filosofen, geografen och forskaren Metropius från Tyrus såg leende upp från sin Karta. "Ni störa mig inte, barn", sade han vänligt. "Prata så mycket ni vilja. Om ni äro snälla, så få ni i morgon bittida gå i land och stanna där hela dagen.
"Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!" "Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena." "Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar jag skall stanna här.
"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus." "Ja, visst, han är öfverallt!" svarade Edesius, som nu var riktigt vaken. "Då behöfva vi ej frukta någonting. Han skall vara med oss och beskydda oss." "Men han kan ju tillåta dem att döda oss?" "Nej, det skall han icke. Men vi skola lita fast på honom och bedja till honom i Jesu Kristi namn", svarade Frumentius allvarsamt.
Vi måste förse oss med vatten. Se, sådana vackra träd! Samma källa, som ger friskhet åt deras kronor, skall också vederkvicka våra törstiga strupar." "Åh, vatten!" jublade Edesius. "Vi skola då åter en gång få dricka af hjärtans lust. Kanske finns det också frukter därborta citroner, oranger och dadlar?"
När de nu för första gången efter sitt tillfångatagande befunno sig ensamma, slogo de armarna om halsen på hvarandra och gräto hejdlöst. "Tror du, att de skola döda oss?" frågade Edesius, när han åter kunde tala. "Nej, det tror jag inte. Om detta varit deras afsikt, skulle det skett för längesedan. Men, Edesius, jag fruktar ja, jag är säker på att de mördat onkel och manskapet på skeppet.
Därför lyssnade alla med vördnad och andakt, när de berättade om sin kristna tro. Åren gingo. Frumentius mognade till man, och den ljuslockige Edesius växte upp till en blomstrande yngling.
Men det tunga gisslet, som en af barbarerna redan lyft för att slå till, föll icke ned på deras hufvud. En annan vilde hade stött dem åt sidan och en tredje hade fattat ett kraftigt tag om Edesius' långa, blonda lockar för att sedan, då den lille sakta jämrade sig, med ett rått skratt slunga honom ifrån sig.
"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder. Han har ett så lustigt litet ansikte." "Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning.
Vi äro de enda fångarna", fortfor Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt. "Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius. Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet. Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade öfverfallits och dödats.
"Men jag hoppas att det inte må gå så långt med oss", tillade han. "Tänk, Frumentius, om de skulle bränna oss lefvande." "Jag tror inte vi behöfva frukta för det. Det är möjligt att de göra oss till slafvar, men jag tror inte, att de ändå skola behandla oss illa." "Jag har också tänkt på det", svarade Edesius, till hälften lättad, till hälften bedröfvad.