Vi tala med Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme, som råder över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända. Mycket har han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här? Vill du köpa dvärgasmide eller torsviggar? Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke Filbyter in i högen, snart han återfick målet.

Guld når långt, men inte längst. Från Folketuna kommer aldrig någon son, som med makt och anseende kan bli vår broder och glimma som ditt svärd i din ålderdom. Ur ett förskämt frö växer intet träd. Kan du tänka dig Folke Filbyter som stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är en föraktad gård, uppförd av en främling, om vilken vi inte veta annat än ont.

Det kan inte vara vågsammare för dig än för oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall lägga minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm, kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd. Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag.

Folke Filbyter steg upp. Nej. frågar jag dig, om du vill köpa säd? Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida väsen talar bäst för hennes eget värde. Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner.

Folke Filbyter satt med asken i knät, och under det att vagnen vände gårdsvallen och åkte bort, hörde de kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda. Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med flämskt stadsmärke.

Hönsflocken mötte honom tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina viskor utan förstånd att ur vägen. Det dröjde tydligen också en stund, innan han vande sig pass vid röken, att han upptäckte Folke Filbyter, som satt kvar bänken med grötfatet mellan knäna.

Arma husbonde, jag får inte hjälpa dig. Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta honom. Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur skall det med Folketuna? Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan att Jakob fick ett enda ord.

Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. ditt Folketuna råder varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en människa i hela kläder. Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp havet? Ulv Ulvsson log. Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.

Det var en list, som lyckades, ty de andra släppte jarlen och nöjde sig med att välta omkull hans träask och trampa rullarna. Ännu en gång stötte jarlen med en högdragen rörelse ifrån sig sin hjälpare och gick sedan till drotthuset. Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar Blot-Sven sköldarna.

I långsamt gående red han genom grinden och vek in under ekarna, och hela tiden styrde han hästen med grimskaftet. Spejaren i det närmaste trädet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet plockade bär. Först när Jakob längesedan var försvunnen, knöt Folke Filbyter tömmarna om plogstyret och vände sig om.