United States or Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten. Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste bägge, att de tillhörde varandra. Den unge mannen fattade flickans hand. Tack, sade han. Detta handtryck var liksom damluckans regel det drog ifrån fördämningen och flödet ordflödet släpptes lös. Elli började sin berättelse. Ni har väl sett i tidningarna?
Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet, att vi blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst leende på mannens underordnade läppar.
Var det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland dessemellan är jag tyst som en gråsten. Förlåt mig! David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna hållning, hon ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade, synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få timmar.
JULIA. Minns, att ni lämnar det i målarns händer, Ej visar det för kunder och för fränder, För onkel och hvar mänska, som ni ser. TRYGG. Behöfs ej varning. Hvad skall göras mer? JULIA. Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder Och har er reskamrat på tu man hand, Så stäng då ej er tunga bakom tand Och var ej trumpen, som ni brukar vara. TRYGG. Om han vill fråga något, skall jag svara.
Emellertid hoppas jag, att du skall må bra här, förbli ostörd och sova gott. Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett.
Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch. Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god. Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta spetsschal högre upp kring halsen. Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar.
Det var ju blott en liten afstickare på en svensk mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor, hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på samhällshöjderna. Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan.
Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och 1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren 1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre Lappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.
Dagens Ord
Andra Tittar