United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla Ismene. Jag har hört sägas det. Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder?
Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju, att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett av era svåra helleniska ord.
Ja, jag tror, att de förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större deltagande. Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder. Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför hastigt, Ismene!
Än visade sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur.
Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor; då var svunnet hans lik de finna en blomma i stället, guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken. Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars död gav henne tillvaro, narcisser. Efter några ögonblicks tystnad sade Julia: Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, som dikten väckt i din själ.
Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den stackars ynglingens fader? Jo. Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var flyter han? Här vid Aten.... Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är välkommen dit ut, min filosof. Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse av min faders vän, matematikern Diofantos.... Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene. Ja, han. Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene.
Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt uttalade ordet. Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken skratta eller gråta.
Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska sederna. Damerna bruka så i Rom. Men det är ju fult och löjligt. Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk. Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna göra det? Även det bruket är övligt i Rom.
Hade Narkissos, liksom jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och blicken på springbrunnens spelande strålar.