United States or Liberia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till. William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe.
Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes. Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt. »Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr Wahlberg sagt. På skämt förstås men der låg allvar på bottnen. Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
Han svarade ingenting; det såg nästan ut som om han kände ett visst obehag öfver att bli påmint om sin öppenhjertighet. En stund efter började han tala om Pelle Wahlberg och hans förlofning. Modern låg och väntade att han skulle tala om sig sjelf; men då han tydligen med afsigt undvek det ville hon icke fråga.
I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete. »Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen!
"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma." "Allas gemensamma?" "Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare väljer sig hvar och en sitt." "Är den der baronen lyceist?" "Antagligen." "Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt." "Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!» »Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille Zimmermann», upplyste herr Wahlberg. »Åh törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.
Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när han räckte handen till afsked sade han: »Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få fortsätta bekantskapen?» »Jo, gerna. Ni är välkommen.» Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg; tvärtom.
Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strömfåra; han kom nästan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett par timmar hos henne. De följdes åt på teatrarne och de superade efteråt i gropen, i sällskap med Pelle Wahlberg eller någon annan af Williams vänner.
»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax till William. Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens. »Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska' aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att ta' lyckan ifrån henne.» »Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil träffar mig inte.»
Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för sommaren. Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg som varit den förmedlande länken.