United States or Malawi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt väl kände till William Zimmermanns literära produktion. »Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare äro.» »Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?» »Det roade mig nu.» »Och man ska' göra allt hvad som roar en?» »Ja.» »Det ska' jag komma ihåg.»
Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall. »Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann. »Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.» »Så-å.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon. »Det gläder mig. Var så god och tag plats.» Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat. »Får jag sitta här vid ert skrifbord?
»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han. Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på mycket länge.
»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig. Vår Zimmermanns morfar reste omkring med ett anatomiskt museum, som han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att inte känna till.» »Hans morfar? Hva' hette han?» »Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet.
Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog emot. Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande till mötes. »Det är fröken Hagberg icke sant? Välkommen.» Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
Han ansåg det vara sin pligt att på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet. Fru Zimmermann visste måhända inte... Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga skada till sin själ. Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att Amalia...», sade han.
Det var blomman af hufvudstadens bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns auktoritet. Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma glada och barnsligt frimodiga småleende.
En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad. Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren. I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och William smög småleende sin arm in under hennes.
William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november. Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig. »Är du icke rädd?» frågade hon småleende. »Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.» De följdes åt till teatern.