Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juni 2025
Allting talade för pjäsens framgång och sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören, vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger. Lovade sitt förord.
Jan-Petter placerade den vackra pjäsen i sin hustrus skrivkabinett och just framför den dörr, som ledde till hans eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville kanske därmed betona, att dörren var den enda dörr i huset, som aldrig öppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade således stått där i fred och intet ont hade hänt den. Men nu var den krossad.
Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men moralisk. Vad hette den? Det minns jag inte.
Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Jag har gått ut och superat mitt under arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar. Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad.
Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också till pjäsen.
Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela. Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean. Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för att se på pjäsen och inte på aktörerna. Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt. Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och inte på vem de äro. Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.
Dagens Ord
Andra Tittar