Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen. »Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William. Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför.
Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå förlorade. William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga sig fram och taga hans plats.
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta. »Är han lika sluten mot er som mot mot andra?» afbröt hon sig. »Han är visst sluten mot alla.» Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han inbillade sig att det hela var ingenting.
William satt och betraktade hans evolutioner med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum otillgänglighet och förakt.
I detta stela, otrefliga hotellrum bodde ingen förtrolighet. Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon telegraferat till honom. »Går du till tåget?» frågade hon den unga. »Ja, naturligtvis. Går du inte med?» »Nej. Jag är trött. Jag vill helst slippa.» Hon trodde ännu att om de blott finge träffas och tala med hvarandra skulle allt bli som förr.
Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör vara.» »Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes ansigte lyste af glädje. »Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand. William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på alla upptänkliga sätt.
»Hvad sa' han?» »Der sitter den unge författaren William Zimmermann.» »Och hvad sa' ni?» »Han ser rysligt affekterad ut.» William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker, som verkade med hela omedelbarhetens friskhet. »Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet ni var.» »Inte?» »Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.» »Af hvem?» »Det säger jag inte.»
William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och hans nyfikenhet.
Pelle var i öfverdådigt humör. »Har du snygga gångkläder på dig, hva?» han grep tag i skörten på Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme fan ska' du inte!» »Nej, det skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck. »Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?» »Låt gå. Men du förlorar.» »Det blir min sak. I gropen, efteråt?» »Ja, kyss till.»
Dagens Ord
Andra Tittar