Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 maj 2025
En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar, men de som handla redligt behaga honom väl. En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft. De idogas hand kommer till välde, men en lat hand måste göra trältjänst. Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.
Därmed anses diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång framåt!
Det är isgata inunder. Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar färden uppåt den branta vägen. Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter släden i halfva backen.
Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl. Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom. Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga lugnare i högen, bara jag hade visshet.
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett avsked för stunden eller om deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid. Han kastar sin krona för att leva, tänkte hon. Han gör så, därför att livet är honom kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar jag. Han steg upp på hästen med gossen.
Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. Jag är så ensam allt är så förskräckligt, rädda mig älskade! Hon ryser när hon säger detta.
JOHAN FLEMING. Jag tager den med hjärtats tysta ånger, jag trycker den vid minnet af den stund, då, nyss till Finland kommen, första gången jag till min faders grafvård gick och där dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt. Hvem kunde därpå känna glade Olof, hvarom i Warschau jag så mycket hört.
Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen.
Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående hand. Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än vanligt och säger farväl till härnäst.
Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt »beroende» av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar du med att förnärma oss så djupt? Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela kroppen.
Dagens Ord
Andra Tittar