Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 september 2025
Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna: "Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet, Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft; Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt." Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron: "Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.
Ingens ofärd dock du vill: Fräls oss ifrån ondo, Herre, Kom med nåd och hjälp oss till, När oss trycker timlig nöd, När oss hotar evig död. Ditt är riket; evigheten Skall ditt väldes slut ej se: Makten, äran, härligheten, Ensam dig tillhöra de. Lof och ära vare dig, Gud, vår Gud, evinnerlig! Amen, ja, det skall så hända.
Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett livstecken ifrån sig. Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda! Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga mått och steg för att utsprida den.
Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät. Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor. Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.» Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om detta vittnesmål? Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt, att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett finger.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig så fattig. Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne. Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det. »Går du med till tåget?» sade han. »Nej.»
Ja, när jag en gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark, vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta, vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad verklighet. Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig.
Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen, och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i graven.
Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten, den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker dag och natt som maran. Stackars frun. Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken?
Nu är allting sagdt, allt hvad jag skulle velat säga jag kan aldrig göra det bättre och den känslan trycker mig till jorden. Det är en dålig bok ja, på sätt och vis, som konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med blodsprängda ögon och darrande hand.
Dagens Ord
Andra Tittar