United States or Hungary ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Tyst, tyst är allt som andas " Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng första stämman, hör du då icke, huru inspektorn... eller vad karlen är för något... gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det näktergalens ljud, det?
Icke hade inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände inspektorn alla landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen det var ju lögn alltihop!
Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten med?
"Jag frågade efter honom, men då fick jag höra, att inspektorn bedt honom följa med in i köket för att värma sig, och eftersom mor bad mig skynda mig hem, så gick jag, bara jag fått min betalning." Fru Henriksson sade ingenting, och med en brådskande hälsning skyndade gossen bort för att hinna upp de andra. Nu blef den stackars modern verkligt ängslig.
Det blir bara så svårt och tungsamt för oss andra. Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade, överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet, vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt grinande. Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att jämt gå omkring och flina åt folk
En inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat gästerna och förtjusat de nygifta.
Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han, inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son. Han här och i sömn. Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst till fönstret, stängde det och gick tillbaka.
Oaktat enträgna bjudningar att stanna kvar över natten, framställda av inspektorn, hans fru samt framförallt av barnen i huset, vilka djäknarne haft lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farväl av de gästfria människorna och ställde kosan söderut. Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut.
Men det är icke blott falkarne, som ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en mänsklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med romansen, att inspektorn halvt förargad sticker valthornet i fickan.
Stundom voro de uppe hos inspektorn i »stora byggningen» och roade sig då med att »kasta omkring» gungan eller att dansa, solo och parvis. »Store Jaska», den starkaste af brukskarlarne, han som eljes var så allvarsam, han var den vildaste solodansör på söndagarne, då han fått i sig ett halfstop bränvin eller så.