United States or North Macedonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det ansvarsfulla kallet Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till nyckelhålet. Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och talade.
Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer. Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade; inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda!
Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten, den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker dag och natt som maran. Stackars frun. Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken?
Jag tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå? Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir ordentlig? Hon stammade en smula och såg upp förstulet. Om jag blir riktigt ordentlig? Är du galen, menniska? Han stannade och såg på henne, med dig! Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon vill ta dig. Du vet hur der är.
En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad. Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag? Nej, det har jag visst inte! Hvad för slag? Hugo påstår det!
Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte på luvan. Herr Krok? Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling. Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni. Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås. Jaså, första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år.
Förhåller du dig hyggligt der, så det blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill. Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände. När träffar inspektorn mor? I morgon; hvad har du att säga? Att jag har sträng tjenst och arbetar. Bra.
Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön.
Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust begabbades. Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men umgänget med inspektorn tyckte de ej om.
Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn. Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset.