Det hade varit en obehaglig stund. Och till köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte luvan. ? Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min. Förstås, förstås, sade hustomten.

Bergmästaren ryckte till, när han hörde »min broder». Småningom, fast i början villrådigt, gled luvan ned framför förskinnet, som var bundet utanpå pälsen. Bakom gossen stod en man med den långa, fasta västgötamunnen viljefast sammanknipen. Han var icke obekant för någon, den sluge lagman Algot Brynjulvsson, som var lärmästaren Björn Nävs medhjälpare och undervisade jarlasönerna i lag och rätt.

När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos torparen och stannade tre dygn. Men fjärde dagens morgon kom hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade: Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem. Och hemma möttes han av fru Enberg. Hjärtanes herr Abraham. Här har varit bedrövligt. Inte ska herr Abraham ligga borta i torparstugorna.

Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte luvan. Herr Krok? Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling. Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni. Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås. Jaså, första juni. Ja, har jag varit här gården i tio år.

tog han upp en guldkedja och kastade den över takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste långt håll med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna. Vad heter du? frågade han. Jag heter Jorgrimmes dotter. Han klappade henne luvan.