United States or Tajikistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gören allt utan att knorra och tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.
Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd. Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar. Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat.
Brut nickade, och vänd till prästen svarade han: Hur det känns? Tungt. Jag har arbetat här i femton år, jag har haft min bästa tid här. Det känns tungt. Varför i herrans namn flyttar ni då? frågade prästen. Han svarade: Man brukar flytta, när man blir bortkörd. Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snäste henne med ett barskt: Tyst du! Och hon sa: Vad vill det säga? Bortkörd?
Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin förmenta upptäckt. »Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här som ett lastdjur, dag ut och dag in.» »Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven!
Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och timmarna ljusare. 8 December. Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt till.
För man kan förstå att de matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig själf. När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta penningsumma, som kommunen ville bestå.
Han skulle då till äfventyrs komma till det område, där de engelska expeditioner, som sträfvat att nå nordvästpassagen, på sin tid arbetat, och om lyckan är god, kunde han tänkas framkomma till Berings sund. Skulle detta däremot hafva förolyckats, så måste man ju befara, att en del af provianten äfven gått förlorad, om den ock sedan delvis kunnat ersättas genom jaktbyte.
»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.» »Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?» »Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.» »Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha någon att språka med.» »Åhja, ibland. Jag måste naturligtvis vara inne när det ges något nytt på teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.»
Förrän Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig faktor på detta område.