Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 maj 2025
Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn. Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.
Jag ville icke till en början utan förklarade, att jag unnade henne straffet riktigt godt, ty hon förtjänade verkligen straff. "Men om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänat, huru skulle det då gå för oss, min kära flicka?" sade Anna så allvarsamt och sorgset, att jag kände mig mycket slagen. "Ja, Anna har rätt", svarade jag, "och jag är nog inte bättre än hon."
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad.
Det var en gång tre fränder, som redo ut att vinna lycka, och den som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo på, det blev genast deras, och de unnade sig knappt en stunds ölro, bara för att få ännu dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och köpte och pantade och höllo bondeträta på alla ting, och den bondeträtan går aldrig ur dem. Nu växer det Folkungar som ogräs och tistel.
Han kunde ha skänkt bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Folke Filbyter fubblade med händerna i höet för att resa sig, och Hallsten erbjöd sig genast att stödja honom, men han sköt honom sakta ifrån sig. När han hade kommit upp, såg han sig en stund villrådigt omkring. Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att jag var man att rusta dem, när de drogo bort. Ingenting var gott nog åt er, mina barn. Jag unnade er det bästa.
För man kan förstå att de matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig själf. När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta penningsumma, som kommunen ville bestå.
Middagstiden först unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt nära tre mil. Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med klart vatten, i
Med en verkligt djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
Dagens Ord
Andra Tittar