United States or Nepal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Se, till sällskap här en hind jag ägde, Och hon gick att dricka ner för berget, Gick dit ner och har ej återkommit. Om hon sen har irrat sig om vägen? Eller af en jägare är fångad? Eller helt och hållet mig förgätit Och en annan hjort sig valt till älskling? Om, så sant, hon irrat sig om vägen, Gifve Gud, att hon mig återfunne! Om en jägare har fångat henne, Må han själf en lott lik min få pröfva!
Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen, som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under flykten.
Han reste sig ansenlig I stugans skymda vrå, Väl var han böjd af åren, Men syntes hög ändå; Förändrad var han mycket I detta ögonblick, En ädel krigarhållning Låg i hans hela skick. Rotfattig var han annars På sina gamla dar; Från forna tappra strider Han hade ärr blott kvar; Sen utan hem han irrat I många år förut, På Röikö torp han hamnat I Alavo till slut.
Vore jag till mina fötter ledig, Mat jag hade skaffat längesedan; Nu i ödemarken kring vi irrat, Glade, om ett bär, en droppe vatten För vår värsta törst och hunger funnits. Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka, Ej för din skull, ej för min jag sörjer Så som för vår gode, sjuke broder!"
Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna bädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning.
Tre dar på spårlös bana han irrat ren, På fjärde dagen såg han ett segel; Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls, Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt. 'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk Med åsklik stämma ropte dess höfding, 'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp, Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!
Men, gode främling, tag den späda blomman, du; Jag kan ej vänta, jag vill söka honom. Om han mig flyr och jag är där i fjärran, Då han är här, så räck åt honom blomman! Säg, att som hon förvissnar under natten, Skall jag väl vissna, innan morgon gryr; Säg honom, att han icke borde fly, Att jag ej minns, hur länge jag har irrat Uti hans spår förgäfves, ja, förgäfves.
En ensam kvinna gick af och an på däck. Så hade hon irrat allt sedan ångaren lämnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hört pistongen slå som ett febersjukt hjärta och känt däckets plankor skälfva som en till döds hetsad människas fibrer. Eljes hade hon ingen förnimmelse af yttervärlden. Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, ögonen blänkte tomma mot det tomma blå.