United States or Uruguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vore jag till mina fötter ledig, Mat jag hade skaffat längesedan; Nu i ödemarken kring vi irrat, Glade, om ett bär, en droppe vatten För vår värsta törst och hunger funnits. Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka, Ej för din skull, ej för min jag sörjer Så som för vår gode, sjuke broder!"
Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat skrik. Och jag kan inte komma in till honom... Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt tamburdörren. Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.
Men vad rörde det väl hedersmannen och riddaren av alla de ordnarne, som lågo i lådan framför fotografierna? Den sjuke bar ju icke hans namn? Nej! Men han skulle ha haft rätt att bära det. Och nestor, huru ägde han mod att referera The Lancet? Kunde tvål och kniv rena ett samvete? Eller var han en hycklare.
Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn.
När härtill kommo de med öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och i en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller "ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan.
Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av karltroppen. Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja spåren av sin förödmjukelse.
Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare husbondefasoner. Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke.
Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men icke slappa drag. Den sjuke rörde på sig. Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst. Ja, kamrat. Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig? Nej tack, jag är bättre nu. Skall jag spela för dig mera? Ja, men du skall vara rolig! Rolig; ja, så att du får skratta åt mig!
Somrarna kunde den sjuke ända till och med 1868 tillbringa på Kroksnäs, men förblef därefter i staden. Mest låg han på sin bädd, hvarvid plågorna kändes mindre; ett grått, kvarterslångt skägg betäckte haka och mun. Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten.
Men han tvivlade numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning till mötes. Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i en sådan stund. I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och tycktes med svårighet igenkänna Petros.
Dagens Ord
Andra Tittar