United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det fanns också några, där hon satt till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst om detta.
Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna. Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor? Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra?
Men vad rörde det väl hedersmannen och riddaren av alla de ordnarne, som lågo i lådan framför fotografierna? Den sjuke bar ju icke hans namn? Nej! Men han skulle ha haft rätt att bära det. Och nestor, huru ägde han mod att referera The Lancet? Kunde tvål och kniv rena ett samvete? Eller var han en hycklare.
Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning. Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet. Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog ett bloss på cigarretten.
Han behövde bara gå in i salongen, slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för att få en levande bild av henne, som hon varit, då då Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme, som kom honom att rysa. Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam.
Han samlar ihop korten och lägger dem i sin skrivbordslåda; de såldes i går utanför teatern av en fattig gosse, vars mor ligger på lasarettet, och i övermorgon skall gossen i polisen och då skola fotografierna vittna. Därpå sätter han sig vid sin toalett. Han känner sig orakad. Hm! Det är en underlig känsla den där att känna sig orakad.
Han är åter inne i sin roll, hedersmannens, den vördade lärarens, riddarens av alla de ordnarne som ligga i lådan framför fotografierna ... nej, de äro uppbrända nu! Han tar det omnämnda häftet av The Lancet, betraktar det med likgiltiga blickar som man betraktar varje annan tidskrift av vilken man just icke väntar sig varken nöje eller lärdom.
Skulle hon ha tagit honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som när Rose ? Eller hur?
Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor. Men skulle hon nu också komma... Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, så lättskrämd.