United States or Turkey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa. De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på visiten med en massa frågor. Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett pladdrande barn.
På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne. Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka på golvet: Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén.
Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i kväll. Det var som om han kommit dem närmare... När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen bakom den. Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande inflytande.
Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det vänstra ögat: Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska. Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker. Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa förklaringar, att därhän skulle Stellan aldrig komma.
Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en parodi på den, det måste vi ha först , om vi också ska slåss för den. Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig. Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet.
Någon bakom dem ropade: Axel! De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron. Bor han också där? Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga honom med ett ord.
Och om greven inte funnits till ? Han kände det som om den gamla majorens existens endast tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang. Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över Storegård.
Tack vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte längre frågan om att beundra Josef. Han erfor en glädje av ett alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef existerade , att han fått träffa honom, höra honom tala och förklara... Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga.
Ja Var har du dom? Nere hos Josef Nilson. Varför har du dom inte på ditt rum? Josef ville gärna läsa dom. Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor. Har du läst allt det här? Ja. Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key? Ja. Läser du inte Kata Dalström också? Nä, inte ännu. Förstår du vad du läser? Ja. Det var fan! Det må jag säga: det var fan!
Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade varnande tillagt: Så går det, när man inte håller sig till rent vetenskapliga fakta. Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön.