United States or Cocos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Gå ut bakvägen, Dalström», sade han. »Johansson står nere i porten och väntar på dej, och du vet att han lovat slå sönder vartenda ben i din kropp, därför att du slagit honom ur brädet hos fröken Andersson.» Dalström log stilla. Han ansåg sina utsikter att ställa allt till rätta hos fröken Andersson och chefen vara mycket goda, och hans humör hade därför förbättrats.
Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne mäktige man hade något att säga Dalström.
En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte nu i blått. »Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte behagat komma», sade han. Dalström bleknade. »Jag tänkte », stammade han.
Jag hade verkligen tänkt öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.» Pang! Dörren slogs igen. Den närmaste timmen satt Dalström tyst och feladderade kolumn efter kolumn i kassaboken.
Men ändå kom unge Blomgren och ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra heligaste. Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken. Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack in huvudet innanför dörren och vrålade: »Herr Dalström till chefen!»
Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen åt sidan. »Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj, så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen. Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga.
Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i snöstormen. Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat. »Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn! Skall jag dra ifrån gardinen?»
Ja Var har du dom? Nere hos Josef Nilson. Varför har du dom inte på ditt rum? Josef ville gärna läsa dom. Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor. Har du läst allt det här? Ja. Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key? Ja. Läser du inte Kata Dalström också? Nä, inte ännu. Förstår du vad du läser? Ja. Det var fan! Det må jag säga: det var fan!
»Men, Johan, vad säger du?» svarade fröken Andersson. »Skall jag dra åt skogen? Skäms, herr Dalström!» »Augusta!» skrek herr Dalström, men det var för sent. Avringningen surrade redan i luren. Kallsvetten trängde ut på Dalströms panna. I dag var sannerligen en olyckornas dag. Han försökte åter addera, men inte ens feladderingen ville lyckas, och när lunchtimman slog, drog han en suck av lättnad.
Jaså, Andrén tänkte få tillfälle att skryta med att han lurat Dalström att gå ut bakvägen! Knappast. »Jag är inte rädd för Johansson», sade han lugnt. »Men du vet hur vildsint han är, Dalström», sade Andrén. »Och han är dubbelt så stark som du.» Men Dalström log ännu en gång milt överseende och gick ned stora trappan. I porten stod mycket riktigt Johansson.