Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus, till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle sitta ute året om, som nu. Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking, hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon. Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde den tiden.

Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, att den stod rakt ut, kom ut den höga, förfallna stentrappan. Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i

Den skönaste dansarn Eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, dessa Kunde en solskensblick hon kasta ibland, de kommo; Kom en annan, som ej, kantänka, behagade henne, Fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa, Innan den finaste skymt af en rynka han såg prinsessans Näsa och modfälld nödgades att harmas i tysthet.

Av en tillfällighet, som för resten är ganska pittoresk, har jag nyligen köpt mig en modern kappa med krage och kapuschong, loppbrun till färgen och liknande kapucinermunkarnas kåpa. I botgöraredräkt gör jag alltså mitt återinträde i Sverige efter sex års landsflykt.

Han hostade nervöst och stack omedvetet alla venstra handens naglar en gång i munnen, hoppade upp ifrån stolen, satte sig igen och rättade förläget sin krage, generad öfver sin brist sjelfbeherskning. Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte ditt allvar? Det är deras allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag ljög, tycker du?

Lisett kom med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas hattband och lille Gerômes krage, och begåfvo de sig i väg nedåt stranden.

Frun i huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter. Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han ständigt be om förlåtelse.

byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne. Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka golvet: Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén.

Fram med dig! Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han pulpeten och väntade Och kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen. Stilla, drummel. Spänn dig inte! Han slappnade åter till.

Därpå slog sonen bosset av faderns rock, kammade hans hår med fingrarna, jämkade hans krage, knäppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom slutligen med berättigad stolthet. Vet du vad? sa han. När du är ren och hel, behöver man sannerligen inte skämmas för dig. Kom vi upp till gumman.