Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 maj 2025
Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft. Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter.
Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?» Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen: han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.» Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och der störande uppfattas af örat.
Härtill kommer, att han var i besittning, och till ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor än någon annan runokännare. Med full rätt kunde han således företaga sig, äfven han, att uppställa runorna i någon slags följd, och resultatet häraf är Kalevala! Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna upplösa Kalevala i små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda ställen.
Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld.
Lyften upp edra ögon till himmelen, skåden ock på jorden härnere: se, himmelen skall upplösa sig såsom rök och jorden nötas ut såsom en klädnad, och dess inbyggare skola dö såsom mygg; men min frälsning förbliver evinnerligen, och min rättfärdighet varder icke om intet.
För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det oändliga.
Han vördar af instinkt öfverklassen, vördar den för mycket att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif. Dressyren börjar. Stormen hade gått förbi. Slägtassociationen började upplösa sig. Man kunde gå sjelf. Men öfverbefolkningen, familjens tragiska öde, pågick. Dock, döden gallrade.
Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder blir så förfärligt?
Som klockan är mycket han såg på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet är det förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame Bonaparte om. Duroc han vände sig till sin följeslagare vill du göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med Monsieur Hippolyte Charles.
Dagens Ord
Andra Tittar