United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand, jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.
Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet, brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett älghuvud.
Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft. Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter.
Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar. Stjärnorna blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta är i våldsam rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor över riddarens panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt. Stjärnorna blicka genom tornfönstret.
Jag förstod, att gjorde hon det icke, så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne kvar.
Hon, som ville dö med honom, tog den sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss. Ty det högra ögat var slocknat och borta.
Då grep riddaren med omedveten häftighet om den lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa. De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade frågor.
Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att attackera brydde han sig inte om. Så började leken. Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat.
Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden sjöngo dem till sömns. Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan återfick han fattningen.
Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand tröttas och han släpper den lille, så ser han inte att den lilles skam och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning.