United States or Cocos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvad äro vi, hvad mäkta vi, Om du din rätt vill hålla i Och låta nåd ej gälla? Ack, skuggor, dem i dag man ser, I morgon icke finner mer; Ett vindkast kan oss fälla. Men dina barn, o Fader, spar, Barmhärtige, barmhärtig var, Du rike, hjälp oss arma! Vår skuld låt dö i Kristi död, Låt vara nog af kamp och nöd, O Herre, dig förbarma! N:o 311. Bön om frid.
Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
Sådan satt jag sent en natt vid milan, Då en man stod hastigt vid min sida Och vid eldens matta skimmer talte: 'Känn i mig de onda brödrens fader; Låt den kraft, som göms i dina leder, Ej för maskar i din graf besparas. Tag en maka, föd åt landet söner, Och hvad mina ej af medgång lärde, Låt gemensam nöd de dina lära! Mannen så. Ett vindkast ökte lågan, Och han var försvunnen, som han kommit.
Två gula fjärilar fladdrade fram och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver dem att närma sig varandra och fly varandra och att åter närma sig...
Men i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i något land helt och hållet uteblifva.
Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit. Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor. Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg!
Led några forsar dit, som öfverrösta Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast, Som sliter tårarna ifrån min kind, Att ingen dödlig anar, hvad jag lider! Så är den andra taflan skön. Och nu! Tag mera mörka färger, gör en natt, Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.