United States or Belarus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nyss log hon den lilla, så frisk och glad Och sprang där så lekfull som vinden Omkring ibland spirande blommor och blad Med skäraste rosor på kinden. Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp Så blek och så kall i sin kista Och bror lille sörjer som funnes ej hopp, Han sörjer så hjärtat vill brista.
Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd. När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära.
Låt det få bli och vara ditt, Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt, På kärlek bördigt som på råd Och uppfylldt af din Andas nåd! Du hulpit det ur mörker opp Liksom en blomma ur sin knopp; Så låt det ock till tidens slut Uti ditt ljus få vecklas ut! Det ljuset är ditt helga ord, En sol för himmel och för jord; Gif, att det klart här lysa må Och aldrig mer ifrån oss gå! Bröllopspsalmer. N:o 326.
Blott en dag hade den sköna blomman skådat fram ur sin knopp, och öfver sitt anlete bar hon ännu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt för ögat att bestämma, hvar bladet upphör och hvar färgen, daggen, luften, ljuset tager vid.
Nu ur lundens sköte Och ur blommans knopp Stiga dig till möte Glada offer opp; Blott ditt lof de susa, Dessa rosenhäckar, Till din ära brusa Våra silfverbäckar, Och med tacksam tunga Tusen fåglar sjunga Liksom vi: Välkommen, skön maj! I, flyktande gäster på främmande strand, När söken I åter ert fädernesland?
Han brådstörtar icke ur sin knopp, utan han fyller den med skönhet och lif, och sedan bortkastar han icke sina blad, utan han utbreder dem i glädje och ljus." Så talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var lugnt, högtidligt, väntande. Jag hoppades. Det är rysligt, min herre, och jag fasar för att nämna det. Mitt barn besvor mitt fadershjärta att icke förföra hennes svaga, värnlösa själ.
Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid. Med purprad kind i knoppens famn hon låg Och drömde blott sin oskuld och sin frid. "Du sköna blomma, vakna, blicka opp Och lär att lifvets bästa lott förstå!" Så sade, fladdrande kring blad och knopp, Den yra, guldbestänkta fjäriln då.
Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira. "Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag kröp ner där." "Gosse, att du int dödde åf rädsla!" "Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke.
"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande, du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Säg mig du, hvarföre utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig af att du utvecklade den?" Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig qvar i sin lek, sedan de andra somnat.
En sådan död dog liljan, då hon bröt sitt fängelse, och hon dog den icke därföre, att hon vissnat i sin knopp, utan därföre, att hon i sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta dagen. Så dör den, som dör för att lefva.