United States or Bulgaria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Det liknar vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess maning.
Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen. Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och lampan.
Bokarna stå mäktiga, svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum. Livet är skönt. Varje morgon klockan tio ty jag är lat drar jag på mig de nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset.
De långa fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf hennes utseende ett sken af blyghet. Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka. Deras blickar möttes ändtligen.
Pannan var icke särdeles hög men bred och slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är ju inte så farlig men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt, armslångt, svällande och välvårdat.
Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört henne förr? Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.
Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös. Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och draggar.
Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till människa så här inpå sig som nu?
Hastigt som facklan fångas och flyr från hand och till hand i panateneiska nattliga festen, måsten I lämna ungdomens evigt brinnande fackla till de bakom er ilande yngre rosiga släkten, medan I själva sjunken i ålderns svartnande skuggor, sjunken i gravens tigande natt. Kindens som ängens blommor förblekna. Svallande lockar glesna som lundars höstliga kronor.