United States or India ? Vote for the TOP Country of the Week !
Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger, Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmån, Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta. Ingen passar som hon för den raske Mattias, och säkert Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat, Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda.
Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.» Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?» Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna. Frågen icke efter dem.
Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor sagt att de skulle minnas. Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på "ske din vilje" i Fader Vår. Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.
Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott; kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram. Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig. Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
Först skall du gråta, sedan skall du skratta, Och om du skrattar, vill jag skratta äfven. Man sade mig, att kärleken ej var För jorden skapad, att ett brott det vore Att klaga, då dess planta vissnar här. Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp, Och tänkte söka opp en lycklig kärlek. Jag ville se, om ej ett ställe fanns, Där tvenne trogna kunde lefva sälla.
I min makt det stått att i strider offra Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds. Detta rike har jag kunnat härja, Ödelägga från gräns till gräns, Att ej vinden funnit ett löf att röra, Fjäriln ej en planta att hvila på. Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner, Lyser dagen på bruten bygd; Lundar stå, där ödsliga skogar stodo, Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.
Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves, förgäfves! Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att så här midt i vintern slå ut i blom? Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla...
Som när sommarns hvirfvelvind en afton, Då naturen lik en söndag tiger, Kommer ensam, osedd, snabb som pilen Och slår ned i skogssjöns famn, en planta Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen, Lugn står blomman på den branta stranden, Lugnt är allt, och endast djupet sjuder; Så, då sången slog den unges sinne, Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd, Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under fötterna på tjugo år... Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre. Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid Petschowska regimentet tiden går. Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?
Allt är förtroligt och kärt, hvar planta, bekant som en syster, Skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar Komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga. Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka Högre än lyckan att här få lefva med egna beständigt!