Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juni 2025
Det var fäst på en stång som andra hövdingamärken, men det var varken av guld eller silver eller trä eller tyg utan av smitt och vridet järn. Det föreställde en ringlad orm, som lyfte huvudet mot en stjärna. Väringarna anade, att det föreställde vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven. För att giva sig till känna stämde de upp en sång på götamål.
Känner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesönerna? ropade de andra väringarna från sofforna. Nå, då lär du inte heller få veta mycket genom att fråga. Talar Hallsten för mycket, så talar Ingemund för litet. Alltid står han till hands bakom sin frände och klappar honom varnande i ryggen. Alltid ha de något emellan sig, som de sakta stå och tvista om.
I Miklegård i helge konung Olovs kyrka hade väringarna nyss slutat aftonsången, och deras överste hövding, som ända från skuldrorna till bältet glimmade av ädelstenar, skilde dem åt i olika nattlag. Den ena flocken var i högtidskläder liksom han själv, och den tågade upp till palatset för att vakta utanför kejsarens dörr. Minns! sade han.
Väringarna, väringarna! tjöto de och höggo blint omkring sig med spardorna, så att några beto sig fast i cypress-stammarna och blevo sittande. De rusade in på den innersta gården i vild oordning som den uthungrade och törstiga flocken av lejon och björnar på cirkus. Alla, som de mötte, veko åt sidan och gömde sig bakom förhängen och bildstoder.
Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget.
Många av de andra väringarna hade också hunnit att tröttna, och det var sammanräknat trettio män, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina säckar och skrin. Ett präktigt väder gynnade deras färd, fast det blev sparsamt med sömnen, ty de måste nästan beständigt passa på skeppet. En gång kommo de till en ö, där en liten stad låg inbyggd i tre sönderfallna tempel utan tak.
Det är någon av väringarna som fått värk i nacken av att ligga på svärdet. Så har han ställt sig sjuk för att få litet roligt hos mina snälla och ömsinta tjänarinnor. He! Ha ni läkemedlen klara? Söta bra på vinet och tag det kvickt från glöden, just som det börjar susa... Han blev avbruten mitt i sina förnöjda betraktelser och råd, och det var nära, att den inträdande trampat honom på handen.
Sedan fattade han tjänarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, rätt i armarna på de inträdande väringarna. Vita i månskenet som marmor kysste de smällande de skäggiga krigarna både på mun och kinder och följde dem till soffan.
Det måste vara en av vårt folk, ty jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå brynjan. Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka hand och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för stor hemlighet, som trycker er? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste och bästa karlar.
Den första gården var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid springvattnet med facklan höjd över det ulliga huvudet och grät. Längre bort sågo väringarna, att porten till den inre gården var halvöppen, och där rörde sig en mängd skridljus och lyktor. Då begynte de nästan alla på en gång att gå allt häftigare och fortare och slutligen att springa.
Dagens Ord
Andra Tittar