Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 maj 2025
Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och hotade henne. Hvad ville den? Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak... Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd... Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till sin hjelp.
Stundom gaf han mig silfver och lärde mig att om nätterna taga mig häst och rida till staden. Dädan hämtade jag allehanda åt honom och mig. Så led sommarn framåt, och det blef en mörkare tid. En morgon, då jag steg opp, hörde jag gårdsfolket säga, att en man visat sig om natten med eld vid vår stuga, men släckt elden och skyndat bort, då hundarne börjat anfäkta honom.
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina särskilda skäl att afslå alla andra poster.
Jag ber satans var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det, och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta kasta bort alltihop, jag är inte hungrig. Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarna.
Att jag genom ett trollslag blifvit helt och hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand sin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans vördnadsvärda och skuldlösa minne.
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef spotsk och ironisk.
Här kröp han in i det mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg! Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller halvhögt.
Dagens Ord
Andra Tittar