United States or Somalia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ulvungarnas ädla blod bultade stoltare inom honom än hos någon annan av hans ätt, det kände han. Och ändå fanns där ingen, hos vilken dvärgabörden så mörkt gick igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom på spe. Men nu började han att halvhögt göra sig själv frågor. Hade han icke Ingevalds hår och hy, som det berättades därom i sägnen?
Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig. Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna. Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast. Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.
Kom ihåg det. För därpå bero liv och salighet. Kom ihåg det! Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman, tassade hon hastigt ut på gården. Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg. Hon ropade halvhögt: Danjel! Danjel!
Utan att han visste det själv talade han halvhögt om för henne, hur prästen bedragit och skändat honom, hur han i ett enda slag slitit bort från honom det allvar, han med så många inre strider till slut lyckats tillkämpa sig. Och på sin mors grav nedkallade han helvetets eviga förbannelse över sin konfirmationslärare.
Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv: Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång, och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.
Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta. Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade det inom honom. En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen, ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar. Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv: Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!
Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur ska dä här sluta Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den.
Slutligen yttrade han halvhögt: Diamanter? Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant! Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd, hög självkänsla.
En skara av unga kvinnor drog förbi ute på fältet, men han kunde icke rycka sina tankar från kapellet. Han följde tonerna och böjde sig åt sidorna och talade halvhögt till den försvunne munken, som hade han ännu stått framför honom. Jag vet inte, vad som har skett, broder Martinus, och det förblir väl alltid en gåta.