United States or Burundi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Guld jag fäste på min tinning, Blåa trådar kring mitt anlet, Kring mitt hufvud silfverbindeln. Kom en röfvare från skogen, En fientlig man från snåret; Guldet tog han från min tinning, Blåa garnet från mitt anlet, Från mitt hufvud silfverbindeln. Tårögd kom jag hem tillbaka, Och min far mig såg från fönstret.
Furst Voldmar log med nåd: "Ej svår, i sanning, är din sorg att hela; Jag har en näktergal, Den vill jag ge dig i din lärkas ställe." Den gamle drog en suck: "O herre, ringa är den ringes klagan, Dock helas ej hans sorg Af milda ljud och näktergalars sånger. En bild, en helgonbild, En svag, förgänglig bild af alm jag ägde, Den var min hyddas skatt; En röfvare ifrån ditt slott den stulit."
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till. Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Jaha, här står jag, började Hedda. här, en qvinna i mitt eget hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig! Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en rånare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner!
Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare. Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det lekas. Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.
Din kammar där en håla är, Din bädd blir snö och is, Till vin du får en vattentår Och hunger blott till spis." "Nej, skogens famn skall bli en hamn För friheten och dig; I ditt förvar mitt tak jag har, Och hydda är du mig. Din starka hand skall lägga band På röfvare och djur, Och hvad vi mer behöfva, ger En kärleksrik natur." "O nej, o nej, du får det ej!
En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om man så var femton man stark. Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa där.
Han är en röfvare af äkta sort, djärf och blodtörstig. Han har ett fint väderkorn, skarp syn och hörsel. Under dagen hvilar han i lugn och ro på sin bädd, men redan i kvällningen är han ute på ströftåg och förföljer då alla djur, som han tror sig om att besegra. Från haren och ända ned till den minsta råtta går intet djur säkert för honom.
Mera skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och nalkas det okända med bäfvan. Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. Återigen en kyrka.
Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.