United States or Singapore ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gustaf gick och lade sig till hvila. Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tredje brodren, Erik, Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, om du ärnar straffa någon, Så är skulden min och ingen annans. Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar Att med stenar jaga unga änder; Min är tegen, som blef lämnad oplöjd."
Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen. Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att Ingen yppar detta för sin maka, Utan att vi låta ödet foga, Hvem i morgon gå skall till Bojana." Och vid Gud besvuro brödren löftet Att för makarna ej yppa detta.
Hassans maka vänder då tillbaka, Slår med klagan kring sin broder famnen: "Se, o broder, här din systers nesa! Jag, en mor till dessa fem, förskjutas." Brodren svarar intet, ur sin ficka Drar han skiljobrefvet, redan färdigt, I en duk af högrödt siden veckladt: "Hon må fara till sin moders boning, Ledig att sig skänka åt en annan."
Med ett veck af modrens slöja fläktar Nu, just nu, den vakna brodren sakta Från den söfdas kind en tår och varnar Tyst sin moder att ej gråta flera. Genomilad af en rysning, vänder Broderhatarn bort sitt anlet, stunden Är försvunnen åter, och bemanna Måste han på nytt sitt mod, som sviktar.
Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen, Svor och brummade sakta och log med förundran i växling, Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång, Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan; Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat, Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.
Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna, När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt, Och hon dröjde ej mer att för bägge bereda en vägkost. Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver, Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren.
Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda, Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam, Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven; Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman. Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka, Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde, Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit.
Dit framsläpade Ontrus den ölbetungade brodren, Leende glad, då han såg, hur innerligt djupt hans sömn var, Föll på sitt knä och skakade sakta den åldrigas skuldra: "Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka", han sade, "Närmare muren och drif den kurrande katten ur famnen. Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!"
Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar, Att hans maka redde gift för brodren, Och han svingar sig på rappen höga Och mot Belgrad spränger fram som ilen, Att sin bror vid lif kanhända hinna. Som han nu var bryggan Tschekmek nära, Sporrar han sin häst att fly däröfver; Men med brak ger bryggans hvälfning efter, Och i fallet bryter hästen benet.
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodren, Nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar: "Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke, Nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet: Min är redan Maria, ej mer den spotska Maria, Nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger Skönare, än han beskref, och mildare, ljufvare, bättre.