Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 maj 2025
Stackars, stackars unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina fattiga bröst. Stackars, stac Hennes röst drunknade i tårar. Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, med munnen alldeles vidöppen. Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel.
"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna." "Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.
Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna. Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan strand.
Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp lyktan. Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig. I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet. Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås. Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan.
Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde hon inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny berusning följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord, som två främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty han hade förvandlats, glidit undan för henne.
Medan hon arbetade med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns och årorna sutto fast i båten. Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe, försvann igen. Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud, häftiga och ångestfulla.
"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon. "Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka. Prästfrun log tillfredsställd.
Men den stunden kände han, att hans gamla lust att se barn och kvinnor korsa sig av skrämsel för hans svarta kåpa för alltid slocknade, att det icke längre fanns något annat för honom än hon, som låg där i ormburen. En enda, åtminstone en enda, skulle kalla honom god och älska honom.
Hon tog hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det endast grät af skrämsel. Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes ögon. Hvad går åt henne? Ingenting. Emmi visste ej hvad hon svarade.
Skynd er som om elden vore efter er", flämtade han ännu kippande efter andan. "I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen. "Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad omkring.
Dagens Ord
Andra Tittar