United States or Central African Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss. Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna. Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl inte ha stora anspråk. Eller huru?
Ett fattigt och tarfligt hus, och frun är ett sådant utskott, att en tjänare aldrig stannar hos henne ett helt år. Hon mäter ut maten med mått och det mycket knapt till. Emmi rodnade häftigt, men fann sig i detsamma och svarade: Huru skulle de goda ställena förslå åt alla? Några få nöja sig med de sämre och tacka sin lycka att de ej behöfva gå ut och tigga.
Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel med tillsägelse att gå till kyrkbacken. Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund. Emmi kände sig så öfvergifven och ensam.
Hon tog hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det endast grät af skrämsel. Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes ögon. Hvad går åt henne? Ingenting. Emmi visste ej hvad hon svarade.
Hon försökte stiga upp, men kunde ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden. Ett häftigt skrik. Gud välsigne! Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet.
Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började klotta däri med fingrarna. På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.
Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska. Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga ett förfäradt uttryck. Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de. Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis panna och sedan fulla af fasa mot Emmi. Ett sådant stycke!
O, så söt! Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne och skrattade. Så söt, så söt! Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var, detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting utomordentligt godt. Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting hvad kunde det vara?
Fick hon sedan somna, upphörde värken strax. Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att hon en enda morgon finge sofva tillräckligt? Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde bröstet, och ögonen slötos.
Hör på, Silja, sade Emmi, då hon klädde af sig, hvarför äro vi pigor så dåliga? Vet du inte det? Nej. Därför att vi måste vaka så mycket. Vi hinna synda dubbelt mera än andra. Ser du, för herrskapet, som sofver ända till klockan åtta eller tio, blir mången synd ogjord. Kanske var det så. Om hon till exempel fått sofva längre på morgonen, hade Lilli icke genom hennes förvållande fallit ur vaggan.