United States or Argentina ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det blev lugnt och stilla i hans sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg. Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det var redan övervunnet och långt på avstånd, och milda och mjuka strängar, som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han sade sig: Varför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att hålla henne kvar?
Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken. Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina Katri.
Ett jägtande från morgon till qväll; arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning, skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han, den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
Snart dog ljudet af deras steg bort, och då först steg fru Henriksson upp och gick hem. Stormen hade nu saktat sig något, men det fortfor att snöa. Den ångestfulla modern sände en brinnande bön upp till Gud om sin gosses lif. Då hon kom hem, möttes hon af Annas ängsliga fråga: "Hvar är Frits? Har ingen sett honom?"
I Hesbon förehar man onda anslag mot det: »Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.» Också du, Madmen, skall förgöras, svärdet skall följa dig i spåren. Klagorop höras från Horonaim, förödelse och stort brak. Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn. Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt, och på vägen ned till Horonaim höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte falskt!... Ni lofvade mig ju båda. Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med ångestfulla blickar. Du skref väl inte, vill jag tro? frågade hon och såg honom rätt i ögonen.
Lugnt och kyligt besvarade han min ångestfulla ömhet. Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, naturligtvis! Är det riktigt sant att du tycker om mig? Att du älskar mig såsom förr? Inte är det ju blott af pliktkänsla, som du är mig trogen, Antti? Det är det ju inte? Inte af tvång? Om du vore fri, om du finge välja ånyo, skulle du taga mig, säg?
Hon hade sett en enslig nejd, vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och ! Hon pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar. Det kunde inte vara sant! Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen bultade. Var det ändå sant? Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne. "Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."
Medan hon arbetade med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns och årorna sutto fast i båten. Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe, försvann igen. Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud, häftiga och ångestfulla.